Åhh. Låten,killarna,deras röster. Jag smälter som smör i en het stekpanna. Fantaskiska är vad dem är. Sitter här och drömmer mig bort lite. Skulle inte skada om dem gjorde en ring runt mig och börja typ sjunga till mig. Haha,ska önska mig det i julklapp. Nej men,det är ganska kul att känna en sån stor kärlek till dem efter bara,vad är det,4 dagar. Dem får mig seriöst andlös(haha,säger man så?). Jag känner gråten i halsen. Kan börja gråta när som helst. Det är liksom hela låten som väcker minnen,you know. Minnen som är oförglömbara. Minnen som man kommer komma ihåg när man är 85 år och sitter på pensionatet. Ett minne som var något helt fantaskiskt var nog 2009 på en träning med laget. Herregud,jag kommer ihåg allt. Och det är väl detta livet kommer bjuda på för de flesta. Minnen och andra händelser.Tråkiga och roliga. Enkelt.

 

Jag har nog spelat om denna låten nu 20 gånger elr nåt. Den sitter fast,min hand längtar efter att trycka på ''spela om'' knappen,haha. Om jag gillar en låt kan jag bara lyssna på den i en timme - i sträck. Jag tröttnar inte. Elr jo,efter ett tag.Men isf ett långt tag.

Idag kan jag behöva denna låten. Har varit upp och ner idag. Från ett snack med en person som handlade om allvar,till flamset med systrarna vid maten. Haha,min syster kastade sin morot i mitt mjölkglas.

 

One Direction,jag älskar er. Alla fem. Utan t.ex Liam skulle det saknas en pusselbit. Alla fem behövs. Det är ju det som gör One Direction.

 

Hej bloggen,jag lever. Ni med väl?